michelleruuska

Brorsan flyttar snart och kvar är jag, Kommer att bli tomt utan honom. Fast det kommer nog att bli skönt för honom att skaffa ett eget boende med sin flickvän. Han är trotts allt snart 22 år. Däremot blir jag ju ensam, har ju bara en bror. Inte så jätte kul att bo med mamam och pappa bara, plus djuren. Egentligen ser jag inte honom så mycket på vardagarna hemma men att han ska lämna boet får mig att inse att jag är snart vuxen. Om ett år tar jag stundenten, vad händer då? Hur ska jag få ett jobb, jag som aldrig har haft ett sommarjobb ens. Fast jag vill ju skaffa lägenhet och ett skapligt arbete, hela den biten som alla andra har. I nuläget ser det mesta mörkt ut, det känns som allt fler förlorar sina jobb istället för att skaffa ett arbete. Dessutom vet jag inte vilket arbete just jag skulle vilja satsa på. Det enda som är klart är att jag vill hjälpa ungdomar som har det svårt, kanske kriminella ungdomar. Då måste jag plugga till socinom på högskolan i över tre år. Frågan är om allt slit är värt mödan för att försöka förändra samhället. För om sanningen ska fram så krävs det skapligt mycket innan något blir helt annorlunda. Även om jag vill hjälpa till och förändra människors situation, så vet jag att ensam kan jag inte göra detta. Det behövs så mycket mer, av alla. Så jag kanske ska ge upp mitt mål i livet och istället sätta mig i kassan  på ICA och sälja chips och läsk till ungdomar istället. Förändra deras vikt istället.

Allt handlar om att kämpa, men är det värt priset? Just nu ska jag göra allt för att lyckas med mina mål, fast allt kan bli helt annorlunda. Det är jag medveten om...


//Michelle