Tack älskade familj

Nu vill jag skriva lite om min underbara familj som alltid har stöttat mig, men jag har inte förstått det riktigt. Vet inte hur många gånger jag har skällt och kallad dem fula saker. Men jag skäms.  För det är dessa tre människor som har gett mig kärlek från första stund i livet och älskat mig alla gånger jag egentligen inte har förtjänat deras kärlek. Jag är otrolig glad att jag har dom, har alltid haft någon i familjen att prata med om nästan det mesta.

Min bror Pierre har ställt upp för mig otroligt mycket, särskildt under min jobbigaste tid för ett par år sedan. Ingen kunde hjälpa mig förutom han, det var han som lyssnade och pushade mig. Precis som han gör än idag, vi kan ha våra gräl men det hör till syskonkärleken. Brorsan har alltid haft ett stort hjärta och beskyddat mig. han  kan sin storebror roll, men jag tror att det är dags att släppa den lite. För även jag behöver lära mig att ta mer ansvar.



Mamma är helt otrolig och vi är tok för lika ibland, det är därför hon och jag inte alltid funkar tillsammans. Men jag har vell alltid varit mammas flicka sen dag ett, så det är hon som känner mig bästa kan man säga. Jag har nästan aldrig kunnat ljuga för henne för jag vet att hon inte bestraffar mig om jag gjort något dumt. Hon säger bara att jag lär mig och så vidare. Det bästa med våran mor och dotter-relation är att de gånger vi är sams då har vi roligt. Det kan hända att bara hon och jag har en myskväll tillsammans. Fast hon kan vara lite tankesprid ibland och det kan gå mig på nerverna, men jag försöker jobba på att inte bli för arg på henne. Jag älskar min mamma något otroligt.




Sist men inte min är min pappa. Han är en speciell människa som jag verkligen beundrar, han är en snäll pappa. kanske inte den mest angangerade pappan när jag var mindre, men desto mer nu. Jag kan inte säga att jag prata om allt med pappa för jag vill inte göra honom besviken. Jag tror att han ser mig som hans dotter som ingen ska skada, därför är han lite hårdare än mamma. Han är lite orolig ibland när jag är borta, och ser mig fortfarande som sju år gammal ibland. men dett börjar ändras, och han lyssar verkligen när jag pratar med honom om något viktigt. han är familjen lilla "Pingvin" och kommer alltid vara en speciell människa. Älskar dig papsen.



det var allt för idag, trevlig helg :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0